Lite smått

Det har varit dåligt med uppdateringar för min del här på bloggen. Det har hänt mycket, har sedan ett par månader en flickvän och sen har jag blivit anställd av företag istället för att jobba för bemanningsföretag. Så lite har hänt. Just nu sitter jag hemma sjuk i något diffust, men som jag inte kan gå med på jobbet i dess rätt tuffa miljö.

Hittat lite trevlig musik på YouTube, den här tjejen är den senaste jag hittat, duktig och kreativ. Gillar hennes version av A-ha's klassiska dänga "Take on me"

RIP Michael Jackson

Världen är en superstjärna fattigare. Riktigt sorgligt. Han har gjort sig odödlig genom en massa sånger som folk kommer att minnas honom genom. Thriller, Beat it, Black or White, Bad och They don't care about us är bara ett litet urval av musiken som funnits i mitt liv genom åren. Visst minns man också all uppmärksamhet han fick på grund av sina pedofilmisstankar. Att en person dör förlåter inte det de gjort, det går inte att komma ifrån. Men jag vill minnas de bra grejerna han gjort idag. En sång jag dansat loss till på golven som jag minns är They don't really care about us, så då är det på sin plats att inkludera den.

Underbar cover

En helt underbar version av den klassiska Queen-hiten "You're my best friend". Den här tjejen - Julia Nunes - kommer kunna gå långt med sin charm och musikalitet!

U2 i ett nytt perspektiv

Så har jag då besökt Göteborg och sett konsertfilmen U23D. En väldigt speciell upplevelse måste jag säga. Man vänjer sig ganska snabbt vid själva 3D-bilden, glasögonen som man får låna av bion är inte direkt snygga, men går bra att ha även om man bär vanliga glasögon.



Musiken är som nog de flesta vet av yppersta slag, urvalet från konserten är bra. Saknar dock "I still haven't found what I'm looking for", kan tänka mig att den Argentinska publiken gjorde ett mäktigt allsångsnummer av sången. Men som sagt, konsertens kärna finns kvar, och det finns utrymme för tårar i ögonen av alla känslor som väcks av sångerna.
En solklar fyra får filmen av mig. Den visas bara på 3 biografer här i landet, så det vill till att vara i rätt stad också. Eller helt enkelt ta sig tid att åka till rätt stad.

Blogga lite för bloggandets skull

Då är då klockan kvart över 12 på natten, jobbat kvällsskift. Funkade helt okej, även om vissa tekniska delar valde att funka mindre bra. Jag gjorde det jag skulle göra och fick det gjort, så jag är nöjd.

Har fått lite kommentar på ett gammalt foto om att jag borde odla skägg igen.
Nja, ibland kan jag få ett ryck att låta det växa, men det är i sanning lite väl kliigt för min smak. Där går verkligen åsikterna isär. Några säger "Nein!" och andra säger "Woohoo!" Det enda jag vet är väl att skägget lägger på några år. Chockade en gigantenkollega med att säga min ålder, och han vart fullt övertygad om att jag var 25. Alltid trevligt, ser jag verkligen inte äldre ut än så?? Nåja.


Alltså, med...



...eller utan?

Sen har då den hära samlingen med Indiana Jones-musiken kommit ut för handel. Meen jag gör så att den får vänta till i jul, då jag önskar den i klapp - men jag har lyssnat på den. Den SKA komma i min ägo så då kan man ju faktiskt göra så, det ska ju betalas för en upplaga som hamnar i min ägo. Och den är bra, vissa saker saknas, men det får jag ta någon annan gång. Nu ska det sovas!
Cheerio för nu!

Inge Ullevi nästa år, såvida inte....

...Bruce kommer dit igen. Han brukar ju göra rätt så bra ifrån sig när han är på besök. Det har visat sig att det kommer dröja innan nästa skiva med U2 kommer ut. Synd, såg liksom fram emot den. Nåväl, jag får nöja mig med att det kommer en "ny" skiva med Queen+ Paul Rodgers den 15:e. Ska bli intressant att höra vad de har lyckats skrapa ihop i låtväg. Visst kommer det säkert bli sånger av det bombastiska slaget, men det går inte att jämföra på långa vägar med hur det lät på tiden då Queen var en kvartett med Freddie Mercury i spetsen.

Måste väl plocka med en liten sång så det fyller ut lite här, samt hylla mr Mercury på sin 62-årsdag :)

Kunde helt enkelt inte låta bli att ta med det här klippet igen...helt enkelt världens bästa livesång!

Blandband

De är för härliga. Majoriteten av de jag har gjort genom åren är inspelade på TDK D-90 band. Jag försökte få till några på Memorex-kasseter, som man fick en smidig liten väska till om man köpte ett 10-pack. Totalt värdelösa! Trasslar sig hela tiden. Men jag kan upplysa herrskapet om att jag faktiskt har kvar de flesta av banden jag fick i det paketet. Men man lyssnar på dem på egen risk, då de som sagt trasslar sig väldigt lätt.

Nåväl, blandband. Musiken speglar en persons själ. Jag har gjort tre "serier" med blandband. Blandat stuff, Good Music och It's A Mixture. De två första fick varsina 17 delar, eller tja, Good Suff fick en extra del. Varför? Jo, kassettfodralen blev smalare och jag fick plats med ett band till i kassetthyllan.

Det första bandet gjorde jag nog inte med tanke på att det skulle bli en serie i bästa Absolute Music stil. Eller inte egentligen. Eftersom en och samma sång kunde dyka upp på flera band. Det handlade om vilka sånger jag ville höra under de aktuella tidpunkterna. Vissa sånger satt länge. Första sången ut på första Blandat Stuff-bandet var "Are you dreaming" med twenty4-seven. Ofta förekom musik från den gyllene datorn Amiga, och sånger av Sweet eller från någon av Rocky-filmerna.

Ibland gav jag mig in på att göra banden tematiska, vissa med enbart filmmusik, vissa inriktade på att spela under goa sommardagar. Det blev som mest påtagligt under Good Music. Då var det även elektronisk musik, smörsånger och Queen som fick sina egna band. Och det blev väl ungefär det samma med samlingarna i "It's a mixture", fast jag kan väl säga att den serien har fastnat omkring nummer 10, sen blev det mest liveband med U2 som jag lyssna på i freestylen, sen blev det en cd-spelare för att snabbt bytas ut mot den mp3-spelare jag har nu.

Jag försöker få till lite blandningar och så, men det är inte samma sak som med banden. Att flytta filer från katalog till katalog är inte samma sak som att sitta i två timmar med skivor och band, hitta favoritsångerna, och komma på hur man skulle fylla de sista 15 minuterna som återstår av bandet. När jag gör en samling, vilket inte blir så ofta nu, så försöker jag sätta en tidsgräns på 90 minuter. Bara för att på något vis bibehålla den där bandkänslan. Men i vilket fall så måste jag välja rätt katalog först för att kunna höra det jag vill.

Summa av denna kardemumma är vad? Eh, att jag alltid nog gillat band, blandband gjorde jag redan som rätt ung, men då var de väl kanske två stycken 60-band som jag fick återanvända. Nu sitter jag med två backar fulla med band. Inte bara blandband, utan också skivor jag spelat av från kompisar. Och ja, jag har gjort en liten serie band med musik enbart inspelat från dessa band. Och hur ska man lyssna på dem, jo, helst på min dubbeldäckar-panasonic, som var den sista julklapp jag fick av pappa. Så det är lite känslomässiga grejer som finns med där. och den är underbar att använda för att spela in "täjps" med. Fast det är en annan historia.

Musik som sätter sig

Igår vart jag hos M & M och tog itu med gräsklippningen. Och i de radiolurar jag fick använda var den första sången som jag hörde denna! Och den bara satte sig. Och tack o lov för SR's hemsida där man kan lyssna på alla program i efterhand MED musik inkluderad. Trodde det inte gick pga upphovsrätt och såna saker. Men som sagt, jag fann sången igen, hitta den på YouTube och fick reda på via CDON att den släpptes som singel igår. Nina Persson - gotta love her! Och MSP är inte dåliga de heller, jäkla röst killen har! Trodde först att det var the Ark som sjöng, hans röst är väldigt lik Ola Salos. Men som sagt, det var det ju inte. Manic Street Preachers, kanske ett band jag borde fördjupa mig i lite mer :)
Your love alone is not enough!

Soundtrack of my life part 3

Då är det väl dags för mig att klämma åt i det där som kan kallas kärnan av all musik. På något vis så finns den kvar sedan barndomen, fast som det började så var det lite annorlunda. Det finns en skiva som heter "Strung up" med glamgruppen Sweet. Det är en dubbel-LP med en liveskiva och en skiva med hits, bland dem den klassiska Ballroom Blitz. Liveplattans inleds med ett band som spelar den klassiska "strippmelodin". Och så hörs en explosion och Hellraiser börjar. Jag och Jimpmeister tyckte syntljudet vid refrängen lät som ett ufo, alltså flygande tefat, så till den sången lekte vi att vi var rymdfarare.

Till detta fanns också Wig Wam Bam, som är en omskrivning för sex, vilket jag inte fattade, men jag tyckte den var kul att sjunga med i. Notera att jag då var 5-6 år gammal, förmodligen yngre.

Under 80-talet hörde jag en och annan sång av Queen, främst Radio Ga Ga under 1984 på Tracks. En kompis köpte en video med filmen Highlander, och där hörde jag "Who wants to live forever" för första gången. Och efter ett vinterbesök i stugan med pappa så visades Blixt Gordon på TV, och där hörde jag Queens klassiska musik som nog satte sig lite på skallen, fast jag inte erkände det. Sedan gick det några år. Freddie Mercury dog av aids, något jag minns lite sådär av. Min kompis spelade in en dokumentär som sändes till hans minne. Tyvärr missade jag konserten TV4 sände direkt den 20 april 1992 från Wembley - Freddie Mercury Tribute. Men så kom sommaren 1992 kom Wayne's world med Den här scenen. En kompis köpte soundtracket, och först ut var just Bohemian Rhapsody. Och den här sången gavs ut 1975, och jag hade inte hört den förut! Och jag fastnade stenhårt.

Jag började få ett intresse, jag fick låna lite skivor, främst A Kind of Magic och Classic Queen, vilket startade intresset, men ändå i ganska långsam takt. Det första jag själv köpte med Queen var Greatest Flix II. Där fanns gott om bra videor och snart efter det köpte jag den första skivan; The Miracle. Det var främst efter att jag flyttat hemifrån som jag på allvar började samla på mig deras skivor, jag köpte dem från Ginza, billigt var det ju. Tyckte jag i alla fall. Mitt i allt detta, och detta var sommaren '95, precis innan jag flyttade hemifrån, så köpte jag Roger Taylors soloskiva Happiness? som föll mig rätt så bra i smaken.

Dessutom gick jag med i den officiella fanklubben. Det kostade lite, men jag kände att det var det värt, och i de dagarna släpptes även deras sista skiva "Made in Heaven". En sorglig platta fast med stunder som ändå kändes optimistiska.
Och så har musiken följt med mig genom åren. Jag hade även turen att befinna mig på Cirkus när Brian May spelade där.



Jag har mer och mer fått smak för musiken på de allra tidigaste skivorna, de fyra första i synnerhet. Queen, Queen II, Sheer Heart Attack och A Night at the Opera. De var som mest lekfulla då och det är en speciell känsla i musiken. Night har ju blivit utnämnt till en klassiker i båd pop och rock-genren.

Sånger som bör nämnas är många, lyssna på Greatest hits - skivorna, samtliga tre så kommer man nära inpå. Men till dessa kan tilläggas Keep Yourself Alive, Liar, White Queen (as it began) - absolut favorit! - March of the Black Queen, In the lap of the gods...revisited, Prophet's song och '39. Många fler finns från de senare skivorna, men som sagt, det är från de första de bästa sångerna kommer.

Jag såg Brian och Roger spela tillsammans med Paul Rodgers den 30 april 2005. Jag önskar jag hade kunnat se dem spela på Scandinavium '82 eller Råsunda '86 med Freddie vid mikrofonen. Men det var kul att se dem spela, även om både Brian och Roger börjat se rätt så gamla ut så var det kul lir genom hela konserten, även om tidningarna var onådiga i sin kritik, här är väl den enda positiva recension som jag kunnat hitta från den dagen.
Det talas om att de ska släppa en ny skiva, jag önskar nog att de släpper banéret Queen, för det är inte Queen utan Freddie och John Deacon. Det var kemin mellan de fyra som skapade den magiska musik jag fastnat för. Nu är det något annat, ska bli spännande att se hur det låter, vilket namn de än väljer att sätta på bandet.

Soundtrack of my life part 2

Har suttit en stund och gluttat på lite videor på YouTube med U2 från deras PopMart-turné. På sätt och vis var det den första gången jag på något vis "såg" det som hade med dem att göra. Dagen de spelade på Ullevi - för att vara exakt den 2 augusti 1997 - åkte jag förbi med pendeltåget, och såg bågen sticka upp ovanför kanten på stadion. I tidningarna stod det massor av tips om vilka skivor man skulle lyssna på för att komma in i gruppen och så vidare. Och dagen efter fanns det gott om recensioner. Det var då jag bestämdet mig. Nästa gång de kommer till Sverige så ska jag se dem!

Visst minns jag I still haven't found what I'm looking for och With or without you från tiden kring mellan- och högstadierna, men jag fastnade nog aldrig riktigt för dem då. Under komvux-året '96-'97 hände det på lördagsmornarna att M'atin - som ofta festade med mig och Jimp slog på ett band med Joshua tree, och först ut i högtalarna var Where the streets have no name. Och det var positivt, jag gillade att lyssna på den. Och när jag flyttat hit fick jag låna Joshua tree av en kompis, och den spelades länge och väl, tills jag kände att det var bäst att köpa en egen skiva.

Sommaren 2001, för att vara exakt midsommarhelgen, så åkte jag med företaget Nickes på en konsert med AC/DC på Ullevi. På bussen fick vi en lista med evenemang som de hade på gång, bland dem de två Globen-konserterna med U2. Efter att ha sett min lönespec insåg jag att jag hade råd att åka, och bokade en biljett. 1000 spänn för resa tur och retur samt ståplatsbiljett. Inte illa.

Den 10e juli var det så dags, jag välkomnades av Sandy - som då vart reseledare. Och hennes entusiasm höll spänningen uppe under resan. Innan det skulle ställas i kö fick McDonk besökas, och en T-shirt inhandlas. Jag var väl i sanning lite ful som ställde mig nånstans mitt i allt i kön. Vid insläppet fick de flesta lämna in sina paraplyn i garderoben, eftersom jag inte hade något var det bara att gå in, och jag kom in i "Hjärtat". Kunde knappt fatta vilken tur jag hade.

När så konserten startade så var jag sådär lagom entusiastisk. Jag hade lyssnat in mig på en del av deras låtar, så det var gött att hänga med i New Years Day och Sunday Bloody Sunday. Jag kände i sanning inte till All I want is you, men jag tror jag hängde med rätt så bra i slutet när alla sjöng "yooooou", och rätt som det var så började den, Streets. När Edge satte igång med gitarrintrot så bara jag kände en sån där magisk känsla, det var tårar, det var lycka och det var något helt förunderligt. Närmare så att bli frälst kommer jag inte bli! När de tände upp arenan såg jag hur ALLA på läktaren hoppade och dansade i full karriär. Jag var såld.

Where the streets have no name från Boston juni 2001

Resten var konserten var rikigt trevlig, även om jag faktiskt inte kände till "One". With or without you kunde jag i alla fall, och finalen "Walk on". När jag gick ut så kände jag bara något speciellt. När alla möttes upp så var Sandras första kommentar "Varför spelade de inte Pride??!!" Och det måste jag erkänna, den saknades lite, den kunde jag ju - då jag lyssnat rätt mycket på Best of 1980-1990. Nåväl, jag hade fått ett intresse. Och jag har under alla dessa år nästan alltid haft Joshua tree i stereon för att vakna till "Streets". Sen kommer de två andra suveräna sångerna efteråt, och det gör inte mornarna sämre.

Jag har samlat på mig alla deras skivor, köpt konsertvideor, och även hittat bootlegs med inspelningar från Globen och lite andra ställen. Och jag såg dem igen den 29 juli 2005. Det var maffigt, men det slår inte känslan från den första gången. Kan vara storleken på Ullevi, eller så är det så att det är den första gången som det är det stora, det magiska. Jag åker nog gärna till USA nästa gång de ger sig ut, där spelar de i alla fall på lite mindre arenor.

Det finns sånger som de gjort som verkligen påverkat mig, och fått mig att känna så mycket. Den främsta av dem är "Sometimes you can't make it on your own", som är skriven av Bono tillägnad hans pappa som dog 2001. Och när de spelade den på Ullevi så grät jag, det är så mycket av det som han sjunger som jag själv känner att jag hade behövt ha sagt till min pappa, som dog när jag var 17.

One finns där och den bär med sig så mycket av känslor kring de uppbrott jag haft i livet. Den svider att lyssna på, den kan tolkas på många sätt. Kanske inte konstigt att det gjordes flera videor till den. Kan säga att jag inte gillar den nyare versionen med Mary J Blige och U2, hon wailar sönder sången.

Under senaste tiden har jag lyssnat mycket på ZOO TV från Sydney, och framförandet av "Running to stand still" är så enormt mäktig att jag nästan får tårar i ögonen när jag hör den. Det läggs så mycket kraft i det hela, en fantastisk sång. Är lite tjurig över att det ersatte den med "Miss Sarajevo" under Vertigo-turnén. Den hade fått Ullevi att rämna. Den är så kraftfull!

Jag kan rada upp sånger i massor, men det är så med U2, de tar lite tid att lyssna in sig på. Börja med Joshua tree, Achtung Baby, Unforgettable fire och How to dismantle an atomic bomb. Sen kan fördjupning med Pop, All that you can't leave behind, Boy och War fortsätta. Och sedan resten. Och framför allt, se dem live!

Freddie Mercury

Ja jisses, det är snart 15 år sen han dog. Och idag skulle han ha fyllt 60 år. Men det verkar i alla fall som om världen inte kommer glömma bort honom i första taget. All musik som han var med och skapade finns ju fortfarande, och på något vis känns det som om den bara växer och växer med åren. Vem kan väl sörja, när man kan glädjas åt allt han åstadkom.

Har precis på konserten från Wembley '86, den sista turnén. Och han var verkligen i sitt esse. Och det var bara som showman, som musiker hade han - om du frågar mig - sin höjdpunkt under 70-talet, på de tidiga skivorna med Queen. Titlar som bör nämnas är som följer: Great King Rat, Liar, Ogre Battle, the Fairy Feller's Master Stroke, Nevermore, March of the Black Queen, Seven Seas of Rhye, Killer Queen, Flick of the Wrist, Lily of the Valley, In the Lap of the Gods...revisited, Death on Two Legs, Love of My Life, Bohemian Rhapsody, You take My Breath Away, Millionaire Waltz, Somebody to Love, We are the Champions och My Melancholy Blues. Och det var bara några :)

Kolla upp och lyssna till dem, det är KUL musik, inte att bli tagen på allt för stort allvar - bara om man vill. Annars är det bara att sjunga med. Och det var just det som Han stod för, KUL med musik. Han experimenterade och blandade musikstilar - och resten av bandet ska ha massor av cred för det också - och fick till det så sabla snyggt!

Så idag kan man sitta och lyssna på gamla Queenskivor och minnas den mustachprydde mannen med ett överbett utan like och med en röst som inte kan imiteras. Ta en drink och sjung en sväng. Bli pompösa till Barcelona, rocka loss till Crazy Little Thing Called Love eller må helt enkelt bra till Don't Stop Me Now. Det är med ett leende vi ska minnas honom, och med ett rungande SKÅL!
Grattis på 60-årsdagen Freddie.