Soundtrack of my life

Efter att ha stått i köket och haft igång soundtracket till Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith så har jag börjat tänka igenom den del av livet som upptagits av verken av en person: John Williams. Detta handlar inte om honom, utan om mig – bara så ni vet :P

Det första jag kan minnas att jag hörde var en version av temat från E.T. spelad på synth. Detta var under sena 82-tidiga 83. Det var något som fick mig att fastna för melodin, och jag började försöka lära mig spela det på vår tramporgel – på den tiden hade jag svårt att nå ner till pedalerna. Så småningom dök ”originalet” upp på radio, och med bandspelaren mot högtalaren spelade vi in det så gott det gick.

Att historien i filmen var fascinerande räckte inte, musiken hade något speciellt. Och filmen hade jag inte sett – då jag inte var gammal nog att se den, 11-årsgräns som den hade. Så kom sommaren och Jimp fick LP-skivan med filmmusiken. Och än en gång ställde vi bandspelaren framför högtalaren för att jag skulle få en kopia av skivan. Bara det var stort för mig. Och bandet spelades om och om igen, för att sedan försvinna efter en helg i stugan…tror farsan hade ett finger med i spelet i det försvinnandet.

Sen gick Jimp på bio och såg Return of the Jedi, och skaffade rätt snabbt soundtracket också. Och så fort jag hörde de inledande tonerna från det välkända ledmotivet så var jag fast, bilderna som fanns på omslaget och på den poster som fanns med hjälpte till. Intresset växte. I julklapp fick jag den klassiska bok och band – historien av en av mina systrar. Och den svartklädde mannen som Jimp av nån konstig anledning uppfattade under namnet ”Jedin” visade sig heta – Darth Vader.

Jag fick under vintern också sett E.T. på en väldigt grynig piratkopia som en granne hade i sin ägo. Och jag älskade den! Tillsammans med musiken. När jag fyllde 9 fick jag en ny bok med band – historia, då min syster inte kunde hitta Star Wars så fick jag Jakten på den försvunna skatten istället. Och i bakgrunden hördes musik som än en gång fick mig att fastna, särskilt i slutet då marschen var som mest framträdande.

Sen kom då dagen – den 2 oktober 1984 – då jag för första gången fick se Filmen. Jag hade sett bilder, sett klipp i lite olika dokumentärer men detta var Filmen. Star Wars. Vi hade bara en gammal svart-vit TV, men allt gick igenom rutan och in i hjärtat på mig. Och jag var fast. Musiken gjorde självklart sitt. Det dröjde drygt fyra år innan jag slutligen fick fatt på min första egna LP, vilket var självklart dubbelskivan med soundtracket till Star Wars.

Tyvärr hade jag ingen skivspelare, så jag fick nöja mig med att spela in den på band hos ett par kompisar – japp, Memorexband. Kassa så det skrek om det, envisades med att bli tuggade, så när jag började använda mig av TDK var det dags att spela in igen. Jag hade tur att hitta skivan med musiken från tredje Indiana Jones, som till min besvikelse inte hade någon mäktig version av marschen!

Under första terminen i andra året av gymnasiet hörde jag talas om en postorderbutik driven på ren hobbybasis, just nu kan jag för mitt liv inte komma ihåg namnet. Men de var i alla fall inriktade på dels filmmusik, dels på souvenirer och tidningar om film. Så där fick jag tag på CDn med musiken från Empire strikes back. Dyrt var det, men kunde inte de lokala affärerna hjälpa mig så var alla medel tillåtna. Där fick jag också tag på CDn med Indiana Jones 3 och Superman the movie. Då insåg jag att det var dags att inhandla en cd-spelare. Och därefter var det fråga om rena rama lavinen.

Först var det filmmusik i största allmänhet, Back to the future, Aliens och Rocky- serierna. Plus att jag hade turen att hitta en ”nyinspelning” av Empire- musiken med ett par spår som inte ingick på CDn. Därefter Return of the Jedi i sin originalutgåva, snålt tilltagen den också. Men allt som fanns på LPn fanns där. Inklusive bilderna som fanns på affischen, fast i svartvitt. Så även musiken till E.T. med sina åtta konsertarrangemang av stycken från filmen. Och Jaws 1 och 2! Och jag hittade kassetter med musiken från de två första Indiana Jones – filmerna. Sedan började det hända, nyutgåvor och boxar.

Först ut – Star Wars trilogy Anthology. Nästan 500 kostade den boxen mig. Och fyra skivor fick man och en nästan obekvämt rektangulär bok till detta. Men det fanns mycket outgivet här, och de spår som inte fanns på de gamla skivorna, främst då de två senare filmerna. Jag var eld och lågor. Men jag visste nånstans att det var något som fattades. Då jag kände filmerna utan och innan så hörde jag att det var något fel nånstans. Men so far so good ändå, jag menar, man var tacksam för allt man kunde få tag på.

Så flyttade jag då hemifrån, och under första året, om inte halvåret så kom en förlängd utgåva av musiken från Jakten på den försvunna skatten ut, på något vis kom jag tillbaka till den där extatiska glädjen som jag upplevde när den där boxen kom ut. Och året efter det kom det en utgåva med E.T. i sin nästan fulla form. Med vissa undantag.

Så kom då våren 1997, och Star Wars – trilogin skulle komma tillbaka till bio i ”förbättrat” format med uppdaterade specialeffekter. Och visst var det gött att se filmerna på bio, även om det bara var i Nässjö. Men det var inget emot de skivor som släpptes. Tre dubbel CD med kompletta arrangemang av de tre soundtracken. Och jisses amalia! Det var musik som gick att lyssna på om och om igen. Även om jag inte riktigt gillar sk gömda spår så gick det bra att lyssna på CD 1 av A new hope utan att störas för mycket, dock kunde mina drömmar bli lite underliga när öppningstemat spelades om och om igen.

På något vis fick kärleken till John Williams musik något av en höjdpunkt här. Det var så många spår jag hade sett fram emot som inte funnits tidigare, och nu hade jag dem på CD. Det var stort på något surrealistiskt vis. Jag hade min cd-spelare kopplad till min gamla dubbelkassettspelare och det jag fick ut var gott och väl för att göra mig nöjd och glad.

När Episode I: the Phantom Menace släpptes 1999 kom en CD med en hel del musik från filmen, både filmen och soundtracket var väl inget jag kände att jag blev så jätteförtjust i – med några undantag, Duel of the fates är magnifikt! Jag köpte skivan av ren pliktrogenhet. I dessa tider firade ”Jaws” 25-årsjubileum och med det gavs det ut ett komplett soundtrack med alla stycken som hämtade från filmen. Detsamma har hänt Superman, men detta har jag inte fått fatt på.

Star Wars - sountrack nummer 2, Attack of the clones hade jag turen att vinna genom en tävling på internet. Och det var väl detsamma där, förutom slutspåret, där Imperial March dånar ut så gåshuden flockar sig, och det romantiska temat bara pekar på vilket håll hela tillvaron går åt för de unga tu. Filmen var kul att se på bio – Palladium i Göteborg några dagar efter premiären.

Ungefär i dessa tider hade också en nyutgåva av E.T. premiär, jag såg den helt ensam i salongen i Jönköping. Byta ut pistoler mot walkie talkies. LÖJLIGT! Och självklart släpptes ännu en nyutgåva av musiken, denna gång mycket bättre och lite mer komplett och korrekt, med den tidigare missen i farvälstycket. Några sekunder i filmen som verkligen får tårarna att rinna, men på de två nyutgåvorna har de bytt ut den mot något annat. Oförståeligt.

Och så 2005 var det dags för Episod III: Revenge of the Sith. Och soundtracket bjöd på en DVD med musikvideor till några utvalda stycken från hela filmserien. Och jag vart väl rätt så nöjd, och när jag lyssnat på det ett antal gånger så är det nog i sanning det bästa av de som finns från de nya filmerna. Och genom det har lite känsla för gamle Johnny Williams kommit tillbaka. Men då är det helt plötsligt ekonomisk kris.

Att samla ihop pengar till en skiva är något speciellt, det var det som gjorde att man såg fram emot slutet på månaden, då man kunde köpa skivan man sett fram emot så länge. Att ladda hem är billigt och smidigt, men det tar bort det mesta av charmen. Även om min kära stereo har svårt att spela upp skivor, så är det så att jag helst köper åtminstone filmmusiken jag vill ha, bara för att få den dära känslan som man har i att se fram emot något.

Och vad är då kontentan av den här långa utläggningen av mitt musikaliska liv? Tja, bolagen vet hur man får pengarna att rinna från fansen. Jag saknar fortfarande några utgåvor som inte visat sig – de två andra Indy-filmerna främst då kan man väl säga. John Williams har fyllt 75 i år, och han har i sanning gjort stora insatser för musiken i filmernas värld. Även om man kan tycka att den i särskilt Spielbergs filmer är lite väl framfusig. Men det är så det är. Så de arbetar.

Alla bilder är lånade från från
Filmtracks.com

Ett "erkännande"

Okej, det är klart att det finns många saker som händer i världen, och varje gång något händer så kommer det fram ett helt gäng med konspiratoriska teorier. Palmemordet, mordet på JFK och så 9/11-dåden. Så har då en person erkänt, som utsatts för tortyr på en väldigt oegentlig plats som vi alla känner till som guantanamo. Under såna omständigheter så kan nog många människor pressas till att erkänna vad som helst. Och i sanning, ta på sig skulden för något man inte gjort. Och så påpassligt, någon att skylla på! När bevis ligger på hög och skriker att det som hände var regisserat av människor på jakt efter pengar. Vilka som ligger bakom?
Tja, jag säger väl att det är bäst att se för er själva här. Man blir arg, väldigt väldigt arg. Just på grund av att alla bevis är så uppenbara, i alla fall vad vissa saker gäller, och såna enorma slaktningar av de officiella berättelserna säger ju sig själv. Något är fruktansvärt fel.