11 September...

Verkar som om alla ska rannsaka sina minnen från den dagen för fem år sedan. Lika bra att jag också gör det då. Först och främst så arbetade jag, och slutade kvart över 7. Så jag var helt ovetande. Jag kom hem och ringde min brorson för att prata om den kommande helgen. Han sa att han satt i samlingsrummet och tittade på TV om det som hänt i USA. "vaddå för något" frågade jag. "Har du inte hört! Två flygplan har flugit in i World trade center, och de har rasat ihop."
Så jag slog på TV'n, och där såg man bilden om och om och om igen. Så jag satt där, följde nyheterna.

På natten vid 3-tiden vaknade jag och slog återigen på TV'n, och såg WTC7 rasa. När jag lyckades somna om hade jag den för mig mest realistiska mardrömmen, där en byggnad rasar ner över mig. Så visst minns jag den och de följande dagarna med en rysning. Det var otäckt.

Och så var även 11 september 2003 då Anna Lindh dog. Skolan hade samling på campus där studentprästen och rektorn höll tal. Och det var än mer overkligt. Det hade verkligen träffat så nära inpå, och Annas ansikte log mot oss från affischerna om EMU-valet. Det är ett datum som har blivit förknippat med rädsla och en oro om framtiden.

En sak kan man säga att de terrorister som låg bakom dåden i USA, de har verkligen lyckats uppnå sina mål. Säga vad man vill, men förtroendet för USA's regering är låg, folk är rädda och västvärlden lägger miljardtals pengar på att fokusera på säkerheten på och kring flygplatser. 11 september startade en våg av rädsla. Och det är i sanning det starkaste av alla vapen. Och den rädslan måste västvärlden komma förbi, för vem vill väl leva så?

Freddie Mercury

Ja jisses, det är snart 15 år sen han dog. Och idag skulle han ha fyllt 60 år. Men det verkar i alla fall som om världen inte kommer glömma bort honom i första taget. All musik som han var med och skapade finns ju fortfarande, och på något vis känns det som om den bara växer och växer med åren. Vem kan väl sörja, när man kan glädjas åt allt han åstadkom.

Har precis på konserten från Wembley '86, den sista turnén. Och han var verkligen i sitt esse. Och det var bara som showman, som musiker hade han - om du frågar mig - sin höjdpunkt under 70-talet, på de tidiga skivorna med Queen. Titlar som bör nämnas är som följer: Great King Rat, Liar, Ogre Battle, the Fairy Feller's Master Stroke, Nevermore, March of the Black Queen, Seven Seas of Rhye, Killer Queen, Flick of the Wrist, Lily of the Valley, In the Lap of the Gods...revisited, Death on Two Legs, Love of My Life, Bohemian Rhapsody, You take My Breath Away, Millionaire Waltz, Somebody to Love, We are the Champions och My Melancholy Blues. Och det var bara några :)

Kolla upp och lyssna till dem, det är KUL musik, inte att bli tagen på allt för stort allvar - bara om man vill. Annars är det bara att sjunga med. Och det var just det som Han stod för, KUL med musik. Han experimenterade och blandade musikstilar - och resten av bandet ska ha massor av cred för det också - och fick till det så sabla snyggt!

Så idag kan man sitta och lyssna på gamla Queenskivor och minnas den mustachprydde mannen med ett överbett utan like och med en röst som inte kan imiteras. Ta en drink och sjung en sväng. Bli pompösa till Barcelona, rocka loss till Crazy Little Thing Called Love eller må helt enkelt bra till Don't Stop Me Now. Det är med ett leende vi ska minnas honom, och med ett rungande SKÅL!
Grattis på 60-årsdagen Freddie.