RIP Johanna Sällström

Kan ju bara säga ett ord om hennes död - Chock!
Hon var en suverän skådespelerska, första gången jag såg henne var i ett avsnitt av "Bert", och det var omöjligt att inte tycka om henne redan då. "Under ytan" träffade verkligen som ett slag i magen. Och min gamle vän Henko hade äran att få jobba med henne i "Hans och hennes". Såg till att han sände en hälsning med beröm från mig, vilket enligt honom vart uppskattat.
Hon var bara 32 år gammal, ett år äldre än mig. Det visar än en gång hur bräckligt livet är. Hon gjorde mycket av det korta liv hon hade.
Vila i frid Johanna :'(

Mönstringsminnen

Anna Nicole Smith.
Hon var väl aldrig en favorit bland modellerna för min del. Detta var tidigt 90-tal, och de jag tyckte var mest attraktiva var väl Cindy Crawford och Stephanie Seymour.
Detta var i november-december 1993, och jag och några skolkompisar skulle mönstra i Göteborg. Självklart hade jag lyckats få influensa, så utöver att göra fåniga prov så spenderades större delen av tiden på toaletten. Efter första dagen begav vi oss ut en sväng kring Västra Frölunda, och efter ett pitstop på en statoilmack kom vi förbi en reklampelare som pryddes av den klassiska bilden på Anna Nicole där hon ligger på rygg med benen i vädret. Så kompisarna drog ner inte bara en utan sex stycken afficher, och låt oss inte glömma att dessa var stora. så baksätet var fullt i den lilla bilen, knappt att jag fick plats där.

Sedan dess har man påminnts om denna kvällen, Anna Nicole har ju dykt upp på en och annan löpsedel genom åren. Och att det skulle sluta så tragiskt...på sätt och vis var det väl inte oväntat. Mycket droger, personliga tragedier och liknande. Det kan ju driva en människa åt helvete rent ut sagt. Största tankarna går till hennes lilla dotter, hon är ju typ ett halvår gammal. Hoppas det går bra för henne, men att aldrig få känna sin mamma, och det som finns kvar av henne är massa snaskiga tidningsartiklar. Tragiskt är bara förnamnet på det hela.
Vila i frid Anna, hoppas du möter Marilyn där du är nu, ni lär ha en hel del att prata om.

Sjukt...

Bara några kilometer bort mördades 8-åriga Tobias.
Och än en gång en psyksjuk man som utförde dådet.
Vad kan man säga. Det behövs folk inom vården! Så enkelt är det!
Jag har haft tur som hamnat i behandling, men det tog sin tid. Fick vänta i 1½ år från att jag skrevs upp på väntelista för psykolog till det att jag fick min första tid. Mycket hann hända innan dess, men tack och lov fick jag hjälp från annat håll, såsom familjen och vänner när det väl behövdes. Och mig själv, hittade en väg att bearbeta allt på ett effektivt sätt. Det gör mycket. Det jag får hjälp med nu ligger längre tillbaka i tiden - och hur blir man av med så gamla känslor..
Det handlar inte om att psykvården gör ett dåligt eller bra jobb, det handlar om att de behöver dels mer pengar och dels fler människor som jobbar där, utbildade sådana. Så det är vad vår nya regering måste satsa på. Inga fler ska behöva sätta livet till.

Och så för min egen del..tja, jag såg den nya filmen "Rocky Balboa" häromdagen. Den gamle räven höll några tal som berörde. Det här sa han till sin son:
"Let me tell you something you already know. The world ain't all sunshine and rainbows. It is a very mean and nasty place and it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain't how hard you hit; it's about how hard you can get hit, and keep moving forward. How much you can take, and keep moving forward. That's how winning is done. Now, if you know what you're worth, then go out and get what you're worth. But you gotta be willing to take the hit, and not pointing fingers saying you ain't where you are because of him, or her, or anybody. Cowards do that and that ain't you. You're better than that!"
Något för mig att läsa om och om och om igen....

11 September...

Verkar som om alla ska rannsaka sina minnen från den dagen för fem år sedan. Lika bra att jag också gör det då. Först och främst så arbetade jag, och slutade kvart över 7. Så jag var helt ovetande. Jag kom hem och ringde min brorson för att prata om den kommande helgen. Han sa att han satt i samlingsrummet och tittade på TV om det som hänt i USA. "vaddå för något" frågade jag. "Har du inte hört! Två flygplan har flugit in i World trade center, och de har rasat ihop."
Så jag slog på TV'n, och där såg man bilden om och om och om igen. Så jag satt där, följde nyheterna.

På natten vid 3-tiden vaknade jag och slog återigen på TV'n, och såg WTC7 rasa. När jag lyckades somna om hade jag den för mig mest realistiska mardrömmen, där en byggnad rasar ner över mig. Så visst minns jag den och de följande dagarna med en rysning. Det var otäckt.

Och så var även 11 september 2003 då Anna Lindh dog. Skolan hade samling på campus där studentprästen och rektorn höll tal. Och det var än mer overkligt. Det hade verkligen träffat så nära inpå, och Annas ansikte log mot oss från affischerna om EMU-valet. Det är ett datum som har blivit förknippat med rädsla och en oro om framtiden.

En sak kan man säga att de terrorister som låg bakom dåden i USA, de har verkligen lyckats uppnå sina mål. Säga vad man vill, men förtroendet för USA's regering är låg, folk är rädda och västvärlden lägger miljardtals pengar på att fokusera på säkerheten på och kring flygplatser. 11 september startade en våg av rädsla. Och det är i sanning det starkaste av alla vapen. Och den rädslan måste västvärlden komma förbi, för vem vill väl leva så?