11 September...

Verkar som om alla ska rannsaka sina minnen från den dagen för fem år sedan. Lika bra att jag också gör det då. Först och främst så arbetade jag, och slutade kvart över 7. Så jag var helt ovetande. Jag kom hem och ringde min brorson för att prata om den kommande helgen. Han sa att han satt i samlingsrummet och tittade på TV om det som hänt i USA. "vaddå för något" frågade jag. "Har du inte hört! Två flygplan har flugit in i World trade center, och de har rasat ihop."
Så jag slog på TV'n, och där såg man bilden om och om och om igen. Så jag satt där, följde nyheterna.

På natten vid 3-tiden vaknade jag och slog återigen på TV'n, och såg WTC7 rasa. När jag lyckades somna om hade jag den för mig mest realistiska mardrömmen, där en byggnad rasar ner över mig. Så visst minns jag den och de följande dagarna med en rysning. Det var otäckt.

Och så var även 11 september 2003 då Anna Lindh dog. Skolan hade samling på campus där studentprästen och rektorn höll tal. Och det var än mer overkligt. Det hade verkligen träffat så nära inpå, och Annas ansikte log mot oss från affischerna om EMU-valet. Det är ett datum som har blivit förknippat med rädsla och en oro om framtiden.

En sak kan man säga att de terrorister som låg bakom dåden i USA, de har verkligen lyckats uppnå sina mål. Säga vad man vill, men förtroendet för USA's regering är låg, folk är rädda och västvärlden lägger miljardtals pengar på att fokusera på säkerheten på och kring flygplatser. 11 september startade en våg av rädsla. Och det är i sanning det starkaste av alla vapen. Och den rädslan måste västvärlden komma förbi, för vem vill väl leva så?