Soundtrack of my life part 2

Har suttit en stund och gluttat på lite videor på YouTube med U2 från deras PopMart-turné. På sätt och vis var det den första gången jag på något vis "såg" det som hade med dem att göra. Dagen de spelade på Ullevi - för att vara exakt den 2 augusti 1997 - åkte jag förbi med pendeltåget, och såg bågen sticka upp ovanför kanten på stadion. I tidningarna stod det massor av tips om vilka skivor man skulle lyssna på för att komma in i gruppen och så vidare. Och dagen efter fanns det gott om recensioner. Det var då jag bestämdet mig. Nästa gång de kommer till Sverige så ska jag se dem!

Visst minns jag I still haven't found what I'm looking for och With or without you från tiden kring mellan- och högstadierna, men jag fastnade nog aldrig riktigt för dem då. Under komvux-året '96-'97 hände det på lördagsmornarna att M'atin - som ofta festade med mig och Jimp slog på ett band med Joshua tree, och först ut i högtalarna var Where the streets have no name. Och det var positivt, jag gillade att lyssna på den. Och när jag flyttat hit fick jag låna Joshua tree av en kompis, och den spelades länge och väl, tills jag kände att det var bäst att köpa en egen skiva.

Sommaren 2001, för att vara exakt midsommarhelgen, så åkte jag med företaget Nickes på en konsert med AC/DC på Ullevi. På bussen fick vi en lista med evenemang som de hade på gång, bland dem de två Globen-konserterna med U2. Efter att ha sett min lönespec insåg jag att jag hade råd att åka, och bokade en biljett. 1000 spänn för resa tur och retur samt ståplatsbiljett. Inte illa.

Den 10e juli var det så dags, jag välkomnades av Sandy - som då vart reseledare. Och hennes entusiasm höll spänningen uppe under resan. Innan det skulle ställas i kö fick McDonk besökas, och en T-shirt inhandlas. Jag var väl i sanning lite ful som ställde mig nånstans mitt i allt i kön. Vid insläppet fick de flesta lämna in sina paraplyn i garderoben, eftersom jag inte hade något var det bara att gå in, och jag kom in i "Hjärtat". Kunde knappt fatta vilken tur jag hade.

När så konserten startade så var jag sådär lagom entusiastisk. Jag hade lyssnat in mig på en del av deras låtar, så det var gött att hänga med i New Years Day och Sunday Bloody Sunday. Jag kände i sanning inte till All I want is you, men jag tror jag hängde med rätt så bra i slutet när alla sjöng "yooooou", och rätt som det var så började den, Streets. När Edge satte igång med gitarrintrot så bara jag kände en sån där magisk känsla, det var tårar, det var lycka och det var något helt förunderligt. Närmare så att bli frälst kommer jag inte bli! När de tände upp arenan såg jag hur ALLA på läktaren hoppade och dansade i full karriär. Jag var såld.

Where the streets have no name från Boston juni 2001

Resten var konserten var rikigt trevlig, även om jag faktiskt inte kände till "One". With or without you kunde jag i alla fall, och finalen "Walk on". När jag gick ut så kände jag bara något speciellt. När alla möttes upp så var Sandras första kommentar "Varför spelade de inte Pride??!!" Och det måste jag erkänna, den saknades lite, den kunde jag ju - då jag lyssnat rätt mycket på Best of 1980-1990. Nåväl, jag hade fått ett intresse. Och jag har under alla dessa år nästan alltid haft Joshua tree i stereon för att vakna till "Streets". Sen kommer de två andra suveräna sångerna efteråt, och det gör inte mornarna sämre.

Jag har samlat på mig alla deras skivor, köpt konsertvideor, och även hittat bootlegs med inspelningar från Globen och lite andra ställen. Och jag såg dem igen den 29 juli 2005. Det var maffigt, men det slår inte känslan från den första gången. Kan vara storleken på Ullevi, eller så är det så att det är den första gången som det är det stora, det magiska. Jag åker nog gärna till USA nästa gång de ger sig ut, där spelar de i alla fall på lite mindre arenor.

Det finns sånger som de gjort som verkligen påverkat mig, och fått mig att känna så mycket. Den främsta av dem är "Sometimes you can't make it on your own", som är skriven av Bono tillägnad hans pappa som dog 2001. Och när de spelade den på Ullevi så grät jag, det är så mycket av det som han sjunger som jag själv känner att jag hade behövt ha sagt till min pappa, som dog när jag var 17.

One finns där och den bär med sig så mycket av känslor kring de uppbrott jag haft i livet. Den svider att lyssna på, den kan tolkas på många sätt. Kanske inte konstigt att det gjordes flera videor till den. Kan säga att jag inte gillar den nyare versionen med Mary J Blige och U2, hon wailar sönder sången.

Under senaste tiden har jag lyssnat mycket på ZOO TV från Sydney, och framförandet av "Running to stand still" är så enormt mäktig att jag nästan får tårar i ögonen när jag hör den. Det läggs så mycket kraft i det hela, en fantastisk sång. Är lite tjurig över att det ersatte den med "Miss Sarajevo" under Vertigo-turnén. Den hade fått Ullevi att rämna. Den är så kraftfull!

Jag kan rada upp sånger i massor, men det är så med U2, de tar lite tid att lyssna in sig på. Börja med Joshua tree, Achtung Baby, Unforgettable fire och How to dismantle an atomic bomb. Sen kan fördjupning med Pop, All that you can't leave behind, Boy och War fortsätta. Och sedan resten. Och framför allt, se dem live!