Känslomässig betydelse

Går som de flesta vet hos psykolog.
Det kommer upp mycket, relationer under barndomen, särskilt till föräldrar som ska ha påverkat hur mina relationer ser ut idag. Och vad man ger det för betydelse.
Vad betyder det? En känslomässig betydelse.
Jag kan inte få till det. Alltså visst finns det, men liksom, hur hittar man den här betydelsen. Är det i form av en känsla. "Hur känner du för det?". JAg vet inte. Och det svåra är också just det, att veta vad man känner.

Hur vet man vad man känner? Har det lilla bekymret att inte kunna sätta ord på vad som känns. Ibland så vet jag väl att jag blir arg, känner hur ansiktet hettar och det liksom bultar i pannan. Och hur jag liksom vänder det inåt. Men andra känslor liksom, kan säga att jag känner när folk betyder mycket för mig. Men kan inte avgöra eller säga att jag älskar någon sådär. Visst har jag varit förälskad, men har jag varit kär? Jag har varit redo att bli seriös och flytta ihop och så, men var det en bekväm lösning bara?

Men som sagt, hur hittar jag den där känslomässiga betydelsen för saker och ting, inte bara den koppling som finns mellan nu och då, utan allt annat. Hur hittar jag nytt? Hur tar jag mig ur det skal som bildats runt mig?

Som jag skrev till Josefin igår, det är i botten av brunnen man är, djupet varierar från dag till dag, timme till timme.

Don't drink and drive...

Att man aldrig lär sig!
Mot bättre vetande gjorde jag det än en gång, drack när jag VISSTE att det inte skulle funka så bra ihop med mina känslor. Det har legat och svidit i mig i flera veckor, kan väl säga att sen en månad tillbaka så har det varit något som känts annorlunda och jobbigt. Att dricka när det är så är inte någon bra idé. Ångestattacken som jag åkte på har jag på något vis benat ut och fått grepp om, men det ligger något och gror i mig, något starkt och tungt. Jag har en ständig tryckande känsla i bröstet, ångest kan man nog kalla det.

Något som vill komma ut, explodera liksom. Det gör nästan fysikt ont där det ligger. Och det känns som att gråten är nära, men det kommer inte. Några sånger kan få känslorna att ge med sig lite, men inte tillräckligt. Ögonen tåras, men inget mer. Det är nåt som sitter i vägen! Igår kändes det mer påtagligt, som sagt tack vare just alkoholintaget. Det var som att det låg tårar i ögonen, men ändå inte. Tack o lov fanns J där som kunde ge mig en kram när det behövdes.

Stack efter 1, kände väl att det inte gav så mycket mer, och självklart självklart så gick vi förbi M och hennes nya kille, hand i hand. Det liksom väckte ilska. Jag kände verkligen att jag ville puckla på något, ungefär som när Homer exploderar efter att ha utsatt sig för "Anger management". "Homer crush! Homer destroys!" i passande grön färg dessutom. Och det ligger där och vill komma ut, det är den aggressiva sidan som är så begravd att jag inte kan få utlopp på något vettigt sätt. Det går inte i ord, knappt ens i handling. I alla fall inte bland folk. Skulle väl helst vilja puckla på en sandsäck ordentligt.

Känslor suger!