Don't drink and drive...

Att man aldrig lär sig!
Mot bättre vetande gjorde jag det än en gång, drack när jag VISSTE att det inte skulle funka så bra ihop med mina känslor. Det har legat och svidit i mig i flera veckor, kan väl säga att sen en månad tillbaka så har det varit något som känts annorlunda och jobbigt. Att dricka när det är så är inte någon bra idé. Ångestattacken som jag åkte på har jag på något vis benat ut och fått grepp om, men det ligger något och gror i mig, något starkt och tungt. Jag har en ständig tryckande känsla i bröstet, ångest kan man nog kalla det.

Något som vill komma ut, explodera liksom. Det gör nästan fysikt ont där det ligger. Och det känns som att gråten är nära, men det kommer inte. Några sånger kan få känslorna att ge med sig lite, men inte tillräckligt. Ögonen tåras, men inget mer. Det är nåt som sitter i vägen! Igår kändes det mer påtagligt, som sagt tack vare just alkoholintaget. Det var som att det låg tårar i ögonen, men ändå inte. Tack o lov fanns J där som kunde ge mig en kram när det behövdes.

Stack efter 1, kände väl att det inte gav så mycket mer, och självklart självklart så gick vi förbi M och hennes nya kille, hand i hand. Det liksom väckte ilska. Jag kände verkligen att jag ville puckla på något, ungefär som när Homer exploderar efter att ha utsatt sig för "Anger management". "Homer crush! Homer destroys!" i passande grön färg dessutom. Och det ligger där och vill komma ut, det är den aggressiva sidan som är så begravd att jag inte kan få utlopp på något vettigt sätt. Det går inte i ord, knappt ens i handling. I alla fall inte bland folk. Skulle väl helst vilja puckla på en sandsäck ordentligt.

Känslor suger!